Om jag hade möjlighet skulle jag fota en av alla flyers Magnus delat ut. Stoppa kolkraftverken i Värtahamnen, Shut it down-festen. Jag bryr mig alldeles lagom för min smak - alltså inte alls. Jag ska se banden dock. Tillsammans med Tobias. Spökstan och Moosequartet. Det blir grejer det. Såg dem båda i Järna, men vill inte skriva eller tala mer om den upplevelsen. Det var en bisarr resa dit, en bisarr stund där och en bisarr resa hem och bisarr beskriver fortfarande inte ens hälften av hur BISARRT det var! Något mer lär jag dock skriva. Det var ju trots allt en händelserik kväll.
Jag och Peter sågs på pasta och öl hemma hos honom. Vi lagade mat och trodde vi skulle klara av att ha ett matlagningsprogram. Samarbetet var otroligt. Bad jag om något tog det en halv hundradels sekund innan Peter trollat fram det från ingenstans och allt gick smidigt och helt okej tills något krånglade. Maten var deliciös, vi skyndade till pendeln, Peter urinerade överallt och hela tiden och resan var lång, men vi lyssnade på bra musik.
Vi blev varmt välkomnade redan i dörren med yxa och frågan om vi var medlemmar och teatern, som borde ha varit en improvisationsteater med tanke på kvalitén, var det inte. Dessutom drog den över på tiden. Någon frågade Peter medan han var ute och sög på en cigg om han ville köpa ett kilo hasch, eftersom att han själv hade slutat röka. Peter tackade nej och hittade något annat att göra i köket. Det ledde till att han inte såg Spökstan, men han hörde dem nog. Jag satt själv på en stol och såg, medan en irriterande person, liksom de flesta är, kom och skulle konversera med mig. Hur kunde han?! Han blev lycklig när fick slatten av en öl som var avslagen redan innan den blev slatt. Han måste ha varit under 18 eller bara... obegriplig.
Folk kysstes eller åt upp varandra lite varstans och för att sätta ord på stämningen så var den sektig. När Spökstan hade spelat klart var jag, Magnus och Peter tvugna att rusa för att hinna med sista pendeln tillbaka till civilisationen. Till att börja med kunde vi inte hitta Peter och när vi väl gjort det och informerat honom om hur bråttom vi hade, ville han inte gå. Han kom emellertid springande efter oss när vi gick. Magnus insisterade på att vänta medan jag försökte argumentera mig i tid till pendeltåget med "Han är vuxen. Han hittar hem själv." Vi hann med tåget alla tre. Peter urinerade på vägen hem, hela tiden och överallt. Nja, det var inte fullt så otrevligt som det kan verka.
Vi åkte direkt till Rotebro och därifrån tänkte vi ringa en taxi, men ingen av oss hade numret till en. Jag kom sådan tur var på att en väninna till mig nyligen fyllt 18... "Hon borde vara vaken, jag ringer henne." Hon var vaken och jag fick numret till taxi. Vi åkte. Jag är nog fortfarande skyldig Magnus pengar för resan. Vi åker aldrig tillbaka. Inte utan att vara beväpnade.
Det kan hända att jag tagit upp den här händelsen tidigare i blogghistorien, men jag tänker faktiskt inte sitta och läsa igenom min egen blogg. Nej, du.
Imorgon ska vi i alla fall se Spökstan igen. Och Moosequartet, men på Kafé 44. Det är inte in och ut igen genom tullarna i alla fall. Inte på andra sidan stan och storstan därtill. Vi klarar oss dit och hem innan tågen slutar gå. Kanske hinner vi även med en öl på lokalpuben som avslut. Det låter lockande tycker jag.
Det här inlägget handlar förstås om en annan Peter än den ni inte hunnit vänja er vid ännu.
Jag och Peter sågs på pasta och öl hemma hos honom. Vi lagade mat och trodde vi skulle klara av att ha ett matlagningsprogram. Samarbetet var otroligt. Bad jag om något tog det en halv hundradels sekund innan Peter trollat fram det från ingenstans och allt gick smidigt och helt okej tills något krånglade. Maten var deliciös, vi skyndade till pendeln, Peter urinerade överallt och hela tiden och resan var lång, men vi lyssnade på bra musik.
Vi blev varmt välkomnade redan i dörren med yxa och frågan om vi var medlemmar och teatern, som borde ha varit en improvisationsteater med tanke på kvalitén, var det inte. Dessutom drog den över på tiden. Någon frågade Peter medan han var ute och sög på en cigg om han ville köpa ett kilo hasch, eftersom att han själv hade slutat röka. Peter tackade nej och hittade något annat att göra i köket. Det ledde till att han inte såg Spökstan, men han hörde dem nog. Jag satt själv på en stol och såg, medan en irriterande person, liksom de flesta är, kom och skulle konversera med mig. Hur kunde han?! Han blev lycklig när fick slatten av en öl som var avslagen redan innan den blev slatt. Han måste ha varit under 18 eller bara... obegriplig.
Folk kysstes eller åt upp varandra lite varstans och för att sätta ord på stämningen så var den sektig. När Spökstan hade spelat klart var jag, Magnus och Peter tvugna att rusa för att hinna med sista pendeln tillbaka till civilisationen. Till att börja med kunde vi inte hitta Peter och när vi väl gjort det och informerat honom om hur bråttom vi hade, ville han inte gå. Han kom emellertid springande efter oss när vi gick. Magnus insisterade på att vänta medan jag försökte argumentera mig i tid till pendeltåget med "Han är vuxen. Han hittar hem själv." Vi hann med tåget alla tre. Peter urinerade på vägen hem, hela tiden och överallt. Nja, det var inte fullt så otrevligt som det kan verka.
Vi åkte direkt till Rotebro och därifrån tänkte vi ringa en taxi, men ingen av oss hade numret till en. Jag kom sådan tur var på att en väninna till mig nyligen fyllt 18... "Hon borde vara vaken, jag ringer henne." Hon var vaken och jag fick numret till taxi. Vi åkte. Jag är nog fortfarande skyldig Magnus pengar för resan. Vi åker aldrig tillbaka. Inte utan att vara beväpnade.
Det kan hända att jag tagit upp den här händelsen tidigare i blogghistorien, men jag tänker faktiskt inte sitta och läsa igenom min egen blogg. Nej, du.
Imorgon ska vi i alla fall se Spökstan igen. Och Moosequartet, men på Kafé 44. Det är inte in och ut igen genom tullarna i alla fall. Inte på andra sidan stan och storstan därtill. Vi klarar oss dit och hem innan tågen slutar gå. Kanske hinner vi även med en öl på lokalpuben som avslut. Det låter lockande tycker jag.
Det här inlägget handlar förstås om en annan Peter än den ni inte hunnit vänja er vid ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar