världens bästa vivvi

Idag är människor som sitter och håller varann om ryggen för att de ser upp till varandra och som avskyr alla andra gärna öppet och tillsammans de människor jag avskyr mest eller gillar minst. Att jag sedan är sådan själv till och från har väl föga med saken att göra. Det kan i alla fall jag tycka.

I gymnasiet gjorde jag inte mycket annat än att låta mig irriteras över människors dumhet som om jag vore så jävla klok. Det var jag inte, men det var ingenting som märktes särskilt tydligt. Jag tycker själv att jag framstod som ganska intelligent i den där röran människor: unga ungdomar. Unga ungdomar som måste testa allt och inte ta en millimeter ansvar, men annars göra allt det där vuxna som vuxna gör, d.v.s. ingenting roligt. Gå på kafé, ligga på Katarina Kyrkas kyrkogård och sola, äta lunch på en restaurang istället för i skolmatsalen. Jag led av sådan tristess, men med tanke på att moderaterna vann skolvalet med ca 85% var väl inte det så konstigt.

På den tiden, det var inte så länge sedan men åtminstone tre år sedan, tydde jag mig allra mest till två av 150 personer. Den ena utan egentlig anledning, men jag var ju som skrivet inte särskilt klok när allt kom till kritan. Den andra för att vi höll varann om ryggen för att vi såg upp till varandra. Så satt vi där och avskydde folk, öppet och tillsammans. Det var tider det. Jag har fan aldrig känt mig så märkvärdig som jag gjorde då.

Hon flyttade till Dublin. Året därpå kom hon hem och nu är allt bra igen. Det är inte som det var för tre år sedan, men för det är jag bara tacksam.